Snart är jag stor... Jag börjar känna mig vuxen. Visst har jag också omogna tankar ibland och kan få barnsliga infall och reagera på ett allt annat än vuxet sätt i vissa situationer, men totalt sett så är det stor skillnad på att vara något år över tjugo och något år över trettio.
   Mitt liv innehåller en massa erfarenheter, precis som alla andras, som långsamt fått mina värderingar att förändras. Jag vet också att man inte får vad man vill genom att tjura sig till det och att krokodiltårar sällan tar en någonstans. Jag vet att det i en relation aldrig hjälper att förbjuda sin partner att göra det ena eller det andra och att man ofta kommer längst genom att vara så rak och ärlig som möjligt, men samtidigt kalkylera vilka konsekvenser ens uttalande får. Ibland tjänar man mest på att utelämna vissa delar. 
   Jag får inte längre ut något av att provocera min omgivning och har inga som helst behov av att framställa mig själv som cool eller hård längre. Jag önskar att jag hade insett tio år tidigare hur mycket mer man vinner på att bara vara trevlig och faktiskt visa att man bryr sig om folk i sin omgivning. 

   Kom och tänka på det igår, när jag skrev om det där blogginlägget jag hittade, att jag faktiskt är jävligt tacksam över att jag är kvinna och ingen flicka längre. Jag tycker om mig själv och om det finns någon som inte gillar mig, så gör det mig inte så mycket längre. Jag kan ta det utan att bli ledsen. 
 
  Men visst är det lite lustigt - hur man vid 20 var lite rädd för att bli 30. Och nu när jag är 30 så känner jag att jag trivs här, men att jag nog inte vill vara 40. Nä, jag har aldrig haft någon uttalad åldersnoja. Snarare är det så att med den hypokondri och därav följande dödsångest jag ibland drabbas av, så är jag tacksam för varje dag jag får åldras. När jag var 22 trodde jag att jag aldrig skulle ta mig förbi 25 för att jag var helt säker på att jag bar  på alla möjliga hemska sjukdomar. Så nä, jag är inte rädd för att bli äldre, men jag är rädd för att dö och väldigt, väldigt nöjd med nuet. Det känns skönt att inse.

Min man och jag var ute igår och firade tio år tillsammmans. Det var en alldeles lagom kväll. Det var kul att göra någonting tillsammans med honom. Annars är vi oftast ute på varsitt håll när vi någon gång hittar på någonting kul. Men det blir väl så när man har barn.
   Vi började gårdagen med att tillbringa två timmar på Lekslottet med vår dotter. Åkte kanor och rullade bland bollar. Var helt slut när det var över och hade extremt ont i huvudet så jag la mig att vila med en fasa för att värken inte skulle gå över och att den skulle förstöra hela kvällen för oss. Men den var borta när jag vaknade och efter en snabb omelett bar det av till kalas. Varför är det alltid så plågsamt att sitta i ett rum med min eller min mans släkt. Tycker andra människor om sådana saker? Om inte - varför känns det som om man gör det hela tiden?
   Jaja, det varade inte så länge och efter det åkte vi och lämnade vår dotter hos sin farmor. Det gick bra och det var skönt för vi hade varit lite ororliga för att hon skulle börja protestera mot att sova borta. Men vi var därifrån på fem minuter.
   Sedan åkte vi genom hela stan en gång till och hem där vi duschade och bytte om. Drog på mig min nya, överromantiska-och-därför-inte-alls-min-stil-egentligen-klänning och mina nya stövlar som jag är fullkomligt kär i. Kände mig som en fin och skötsam flicka. Min man hade jeans, vit skjorta och den grå västen som han fick i julklapp av mig förra året. Jag har en stilig karl!
   Vår fira-tio-år-kväll började mig ett restaurangbesök på en rätt musig krog där jag ätit ett par gånger tidigare, på Söder. Tyvärr var maten sämre än jag mindes, men det var ändå mysigt. Vi pratade en del och gick igenom vad vi gjort tillsammans sedan vi träffades. Jag kom ihåg en del saker som min man glömt och tvärt om. Jag konstaterade en bit in i middagen att jag är väldigt nöjd med mitt liv. För det är jag. Jag har allt jag vill ha i stort sett. Jag har en underbar familj och ett hus jag trivs i. Jag tycker att det är otroligt kul att gå till mitt jobb. Jag älskar, för det mesta, att hålla kurser och jag gillar att sitta i förhandlingar och jobba fackligt. Jag målar. Jag skriver. Och jag har all den frihet att vara den jag är. Min man låter mig ha sex med andra och sexet med honom är bra. Det jag inte alls är nöjd med är väl min kropp och min sjukdom, men i stort är jag väldigt nöjd med livet.
   Min man frågade också hur det är med han på jobbet jag har sex med ibland och jag sa som det var. Det händer inget. Men jag vill och jag är rätt säker på att han vill nu igen också. Och det fick ju min man att börja babbla om vad jag borde göra för att få igång det hela bättre. På sätt och vis var det synd att den diskussionen kom, för jag hade hellre bara pratat om vår relation. Men å andra sidan gav det mig en chans att förklara att jag faktiskt kan investera både själ och hjärta i den här andra snubben - därför att jag kommer alltid, oavsett om jag blir kär i vem som helst annars, alltid att älska min man. Jag tror inte att jag någonsin kommer att träffa någon annan som passar mig så bra på så många plan.
   I alla fall. När vi ätit klart gick vi upp till Göta Lejon dit vi skulle senare, men insläppet hade inte börjat så vi gick till Kelly's och min man drack en öl, jag en sexa vodka-cola. Vi var där i kanske en halvtimma innan vi gick tillbaka för att se Raw Comedy Show. Och ja, det var väl kul, men inte hysteriskt roligt. Och när klockan var kvart i ett och vi misstänkte att sista pendeln hem gick en halvtimma senare så smet vi ut. Visade sig dock att vi kunnat stanna en halvtimma till för sista tåget gick kvart i två. Men vi kände att kvällen kanske inte riktigt borde ta slut än så min man bad mig smsa killen jag har sex med och fråga hur långe krogen i vår förort har öppet. 03.00 trodde han. Så vi bestämde oss för att gå in där. Visade sig dock att den stängde två. Så jag köpte ett paket cigg där bara och sedan åkte vi hem för en timmans sex typ.
   I sin helhet var det en bra kväll även om den blev lite lamare än önskat kanske. Vi var dock helt eniga om att det inte finns någon anledning att tro att vi inte skulle få gå ut och fira 20 år tillsammans också.

   Min man brukar reta mig för min förmåga att påbörja en massa saker som jag aldrig avslutar. Jag kan skriva böcker på 200 sidor, men ge fan i att skriva avslutande kapitel. Jag kan måla en tavla men strunta i det övre hörnet. Jag bygger en hemsida, men fixar inte riktigt allt. Mina passioner är korta och intensiva och när de är över så är de över - efter det går det inte att fortsätta. Tar någonting längre tid än ett par veckor att avsluta så tröttnar jag på det. Kan visserligen återuppta projektet ett par månader senare och lyckas ta mig längre. Frågan är om jag skulle läsa så många böcker som jag gör om det tog mer än en vecka att läsa ut dem.
   De här tankarna fick mig att spinna vidare. Jag har faktiskt aldrig avslutat någonting i hela mitt liv. Jag har aldrig slutat ett jobb. Jag avslutade inte mina universitetsstudier. Inte ens en relation. Jag försöker, men jag kan inte. Fast egentligen kan det ju ses som bra - att den passionen i alla fall inte dör. Problemet är väl snarare att jag inte ens har avslutat de relationer i mitt liv som jag har mått dåligt av. Däremot har jag manipulerat mig ur dem och fått den andra personen att avsluta.
   Men nu! Två tavlor klara på mindre än en vecka. Så coolt. Slänger ut den bild igen på den jag visade tidigare när den inte var klar. Men mannen som till slut misshandlat sin fru till döds.


   Förresten:
Efter idag är jag övertygad om att allt det här är mycket mer plågsamt för dig än för mig

   Visst är det fascinerande hur man kan påverka människor runt omkring sig?!
   Kände i morse att "det här kommer att bli en jävla skitdag". Jag var fortfarande arg för hela dagissituationen och extremt trött. Inte alls på humör för att åka till jobbet utan ville hellre lägga mig i sängen igen och fejka någon sjukdom.
Kom till jobbet strax innan sex dock och konstaterade snart att de flesta av mina arbetskamrater verkade känna sig ungefär som jag - en dag av trötthet att genomlida.
   I cirka en och en halv timma stod jag ut sedan tänkte jag att "jag pallar fan inte om hela dagen ska vara sån här". Så jag började sjunga för mig själv. Och jag skrattade och log åt ingenting. Det tog typ en halv minut innan två personer hade lett tillbaka och frågat vad som var så kul. Och de skrattade med mig och snart blev det en ganska trevlig stämning. Jag mådde bra och jag blev så glad och sprallig innan lunch att jag kände att jag verkligen gillar att vara på jobbet och jag gillar mina arbetskamrater. Tänk att man kan välja att göra en deppig dag till en glad dag om man bara orkar!

   Nu ska jag måla vidare.